Vår verklighetsuppfattning vad gäller döden påverkar naturligtvis både hur vi förhåller oss till auktoriteter av olika slag, hur vi lever vårt liv, vad vi har för människosyn och hur toleranta vi är.
Den rådande officiella uppfattningen om döden i vårt svenska sekulariserade samhälle är den Biologiska, att livet och därmed vår existens tar slut i och med döden. Detta trots att en majoritet av befolkningen fortfarande är medlemmar i svenska kyrkan. Men av dessa är det dock endast ett fåtal procent som har bibelns ord som verklighetsuppfattning.
Man skiljer här på religiöst kristna och kulturellt kristna. En kulturellt kristen har fötts in i en kristen kultur och förväntas bara följa de traditioner som råder där utan att behöva dela den kristna tron, medan en religiöst kristen även har den kristna tron som verklighetsuppfattning. Samma skiljelinje går även i de flesta andra religioner.
Den kristna protestantiska uppfattningen om döden som tidigare rådde i vårt land, och som fortfarande råder på många håll i världen, är att vi efter döden antingen hamnar i himlen eller i helvetet beroende på om vi varit rättfärdigt troende eller syndare, samt att Jesus återkommer för att döma oss på den yttersta dagen.
Med vår sekulära Biologiska verklighetsuppfattning har vi istället bara det liv vi lever just nu, och när det livet tar slut finns vi inte mer. Att även politiken i vårt land är baserad på denna verklighetsuppfattning – som även råder inom den etablerade vetenskapen – uppfattar de flesta som både självklart och rimligt.
Men om vi ser oss omkring i världen så finns en mängd andra verklighetsuppfattningar som medför helt andra bedömningar för vilken politik som anses rättvis och innebär en förbättring.
Mer än hälften av världens befolkning har t ex reinkarnation som verklighetsuppfattning, dvs att vi både har levt många tidigare liv och kommer att leva många kommande liv. Med en sådan verklighetsuppfattning är döden bara en paus mellan dessa liv.
Men eftersom kroppen ändå dör i varje inkarnation så har själva kroppen i varje liv bara just det livet, precis som i den biologiska verklighetsuppfattningen. Skillnaden med reinkarnation är att vår existens ändå fortsätter, fast utan kropp tills vi inkarnerar nästa gång.
De allra flesta i vår svenska kultur tycks ha ångest inför döden. Detta kan förklaras med vår syn på döden som vår utplåning, vilket de flesta betraktar som något ovälkommet. Inom buddhismen är utplånandet efter döden istället något eftersträvansvärt och själva slutmålet med alla de otaliga liv man då har levt.
Även för den som har stark psykologisk ångest eller stark kronisk smärta kan döden uppfattas som en välkommen befrielse om den är starkare än en persons dödsångest. Men vanligtvis så medicineras det bort med den biologiska verklighetsuppfattningen som officiellt råder i vårt land så medicineras
Smärtdämpande och ångestdämpande mediciner används av ca 10% respektive 20% av befolkningen i vårt land.
döden som lidande straff
dödsångest dödslängtan
döden som fatalism