Eftersom all form av politiskt styre bygger på auktoritet, så blir den första frågan huruvida det finns någon högre auktoritet än den politiska auktoriteten.
Vanligen hänvisas då till de lagar som även gäller de som har den politiska auktoriteten, trots att lagarna från början stiftades och fortfarande stiftas av de som har den politiska auktoriteten. Dessa lagar är avsedda att både befästa och sätta gränserna för den politiska auktoritetens makt.
Men i den här boken gäller frågan snarare om det finns någon högre auktoritet än den politiska och juridiska i den enskilde individens verklighetsuppfattning, och detta kan mycket väl vara fallet.
För den religiöst troende blir svaret givetvis Gud – eller det tilltalsnamn som den gud som man tror på har. Om politiken inte är i linje med Guds vilja så blir det Guds vilja som gäller för den som har Gud som högsta auktoritet. Vanligtvis med utgångspunkt från någon helig skrift som har högre auktoritet än både landets lagar och politik.
Av denna anledning har många lagar som gäller alla medborgare undantag för olika religioners anhängare vad gäller exempelvis värnplikt och deltagande i krig, samt för vissa medicinska åtgärder som t ex blodtransfusioner och vaccinationer.
I dessa fall har alltså politiken valt att acceptera och tillmötesgå några helt andra verklighetsuppfattningar än den sekulära biologiska verklighetsuppfattning som officiellt gäller för landets medborgare. Detta har över tid utökats till att även omfatta så kallade samvetsskäl, och då är vi inne på den Psykologiska kategorin av verklighetsuppfattningar.
Psykologiskt sett finns normalt ingen högre auktoritet än politiken, förutom det nyss nämnda samvetet för vissa personer. Detta kan hindra en person från att lyda order och följa lagar om det har tillräckligt stark auktoritet. Även stark ångest inför något som inte behöver ha med samvetet att göra kan ha samma auktoritet över en person.
Den som har en andlig verklighetsuppfattning skulle också kunna ha en högre auktoritet än politiken i form av ett högre jag, en andlig guide eller sin egen intuition.
Det finns gott om människor som upplever påtagliga verkligheter som är helt främmande för andra. Att se eller uppleva energier eller andeväsen av olika slag eller att ha paranormala förmågor som medialitet och prekognition kan för sådana personer vara självklarheter.
För den som inte har eller har haft någon av dessa förmågor eller upplevelser så förefaller de vara rena fantasier eller villfarelser, och detta är även vårt sekulariserade samhälles officiella inställning till dessa olika fenomen – till skillnad mot samvetet, som brukar accepteras som högsta auktoritet av de flesta.
Den som är fatalist har sitt eget förutbestämda öde som högsta auktoritet, vilket gör att fatalisten sannolikt finner sig i det öde som politiken stipulerar – såvida det inte dyker upp något oväntat men lika förutbestämt hinder för detta längs vägen.
En biologisk verklighetsuppfattning har normalt inte heller någon invändning mot politikens auktoritet, så länge den inte strider mot etablerad vetenskap, vilket i detta fall är en ännu högre auktoritet. Eftersom etablerad vetenskap även är högsta auktoritet för politiken i vårt sekulära samhälle så är det osannolikt att detta inträffar.
Det kan däremot uppstå konflikt när ny vetenskap utmanar den etablerade vetenskapen och politiken väljer den etablerade auktoriteten även när den visar sig ha fel.
Om den politik som förs skulle vara helt i linje med samtliga ovanstående verklighetsuppfattningar så kan dessa följa och acceptera politiken som auktoritet, och det går då bra att ha ett demokratiskt system. Om politikens auktoritet däremot inte accepteras och följs av en majoritet krävs istället en diktatur för att tvinga igenom den politiken.
Så länge en av verklighetsuppfattningarna dominerar stort så kommer också all politik som är i linje med denna att accepteras av så gott som alla, och de minoriteter som har en annan verklighetsuppfattning får finna sig i att negligeras.
Skulle det råda flera oförenliga verklighetsuppfattningar som var och en är ungefär lika dominerande så blir det omöjligt att bedriva en politik som accepteras av majoriteten, och då blir diktatur nödvändigt för den som vill att enbart en av verklighetsuppfattningarna ska styra politiken.
Detta är just den situation som råder globalt idag, och tanken på ett globalt styre blir därför av nödvändighet en diktatur, om endast en av de många oförenliga verklighetsuppfattningarna ska styra den politik som förs av en global regering.
Frågan är vilken av de många oförenliga verklighetsuppfattningarna som då skulle styra politiken?